Falklandsöarna

Dec 04

Inte vet vi vad som är bäst. Se så många platser som möjligt eller se så mycket som möjligt av en plats. Vi röstar för det sista. De senaste två dagarna har vi åkt runt de västra delarna av Falklandsöarna och besökt platser som Saunders Island, West Point, New Island och Staple Jason. Skillnaderna på topografi och storlek på kolonier av pingviner eller albatrosser är inte särskilt stora, med ett undantag - Staple Jason.

Staple Jason är en ö som få expeditioner lyckats besöka. För många i besättningen var det första gången, trots att de rest i dessa farvatten i många år. Längs norra sidan av ön häckar 157 000 par av Svartbrynad albatross, vilket gör det till världens största koloni. Känslan att stå bland albatrosser som svärmar kring huvudet var magnifik. Ofta strök de förbi med några decimeters marginal. Längs bergssidorna svärmade de som myggor. För de flesta ornitologer ombord var det en av de förnämsta fågelupplevelserna någonsin.

Fortfarande råder en viss besvikelse för att vi inte fick komma till Snow Hill och se kejsarpingvinkolonin. För övrigt går det ingen nöd på oss. Frukost som på ett bättre hotell, lunch och middag med förrätt, tre huvudalternativ och som avslutning dessert. Vågskålen av intag och utgifter är ojämn, så både Jonas och jag lär behöva anlita träningsexperter när vi kommer hem.

Provtagningen då, hur går det med den? Utan att belasta er med siffror eller arter fortsätter vi att leta och hitta skatter i sanden, på stenar eller i enstaka snödrivor. Idag blev det i runda slängar 70 nya fräscha.

Vi kommer att avsluta med Kadaverön innan vi styr vidare mot Stanley för att mönstra av. Vi får väl se om vi har alla tillstånd för att föra in och ut prover ur de olika länderna vi passerar på väg hem. Tidigare har det alltid varit något vi glömt. Att ständigt behöva förklara att vårt bagage i huvudsak består av fågelskit i olika former brukar vålla en viss förvirring bland tulltjänstemännen.

Det här blir den sista rapporten innan vi kommer hem. Då kommer vi lägga upp bilder från de platser vi besökt under expeditionen på bloggen termiten.nu. Några kallar hela resan den stora katastrofen för att vi inte kom till Snow Hill och till Sydgeorgien. Jag har svårt att känna denna besvikelse. I morse var jag öga mot öga med en albatross. Vad mer kan vi begära?

Djävulsön

Nov 30

Tiden rinner ut. Först fastnade vi en vecka i Ushuaia på Eldslandet. Nu sitter vi i en snöstorm. I vindbyarna blåser det upp mot 25 meter per sekund kastassnön mot skeppet. Sker det inte ett under inom några timmar kommer vi inte att kunna besöka kejsarpingvinkolonin. Alla ber till sina respektive vädergudar, men de verkar vara döva för tillfället.

Förutom upplevelsen av Antarktis är huvudsyftet med resan att få in prover från världens mest isolerade djurarter. I desperation tjatade vi oss till en egen insamlingstripp på isen. Babord om skeppet tog vi några översnöade bajsar från kejsarpingviner, som irrade omkring i snöröken. Nog så trickigt när vi knappt ser något och isen är full av sprickor. Trots allt har vi samlat in prover från hundratals fåglar av många olika arter, så ur den synpunkten är resan lyckad. Oavsett om vi skulle hitta någon lustig bakterie, influensavirus, antibiotikaresistenta bakterier eller inte så blir det spännande och viktiga resultat.

I hytten brummar frysen som än så länge håller sina -82°C. Efter insamling och uppmärkning hamnar alla prover i frysen. De metabola processerna i provet stängs av och kan vi få hem proverna i en obruten fryskedja är det första gången någon lyckats med det.

I går kväll mojnande vinden och vi lyckades ta oss in till Djävulsön. Trots namnet är den vacker, både till form och färg. Längs stränderna traskade adéliepingviner fram och tillbaka. Först gick de dit, sedan hit och sedan hit och dit. Det finns säkert både struktur och tanke bakom beteendet men trots funderande och spekulerande förblev det dolt för oss. Provtagningen gick snabbt och effektivt och på någon timme samlade vi få ihop ytterligare hundra virus-, bakterie- och svampprover.

Senast i morgon måste vi börja återfärden mot Falklandsöarna. Snart kommer vi passera konvergensen. Det är den smala zon där det kallare ishavsvattnet hastigt växlar över mot det varmare vattnet i de södra oceanerna. Vid konvergensen är det ofta dimma. Som genom ett trollslag försvinner många havsfåglar och sälar och ersätts av helt andra arter. Vi kommer att få några dagar på Falklandsöarna för besök i några pingvinkolonier.

På drift

Nov 28

Vi passerade Drake Sound (passagen mellan Sydamerika och Antarktis) utan missöden. Eftersom expeditionens namn är Emperors and Kings hastade vi genom Antarktissundet ner mot Snow Hill för att så snabbt som möjligt ta oss till kejsarpingvinkolonin. Det var lättare sagt än gjort. Vi körde på känt manérfast i isen cirka 35 kilometer från kolonin. Vädret i Antarktis är lynnigt så de planerade helikopterflygningarna ställdes in. Parkerade i isen tog vi i stället vandringsturer och lyckades få avföringsprover från arton passerande kejsarpingviner. Kejsarpingviner är sociala och nyfikna. Sitter man still och låter pingvinerna sköta resten kan de komma så nära som ett par meter. Det imponerande att titta in i ögonen på en 130 centimeter hög pingvin. Med sina fyrtio kilo muskler är den en urkraft. De av er som är roade av naturprogram har sett hur de likt människor traskar och vaggar omkring på isen. Egentligen är det ovanligt. Det är ett effektivare och snabbare sätt att transportera sig genom att lägga sig på magen och skjuta på med fötterna.

Eftersom vädret just nu är ostadigt med snöstorm, storm, dimma, snöstorm igen och mer storm så kuskar vi likt den flygande holländaren omkring den Antarktiska halvön. Land når vi aldrig. I går lyckades vi trots allt ta oss till Pauletön. Jag vet inte hur många par av adéliepingvin som häckar där. Kanske är det hundra tusen, kanske flerdubbelt så många.

För sju år sedan och något senare på säsongen besökte vi Paulet. Då var ön full av gråbruna eller brungrå ungar som vi tog prover från. Den gången var vi nersmorda med pingvinträck från topp till tå. Strategin var då att fånga varje individ. Den gången fick vi hälften så många prover trots en dubbel arbetsinsatts. Konsten är att samla in färska ångande kluttar direkt från snön. Även om det var betydligt renare nu så gav doften från våra kläder en obehaglig deja vu.

Nu stävar vi tillbaka mot Snow Hill för ett nytt försök på kejsarpingvinkolonin.

Snart på väg

Nov 22

Vi vaknade fem i morse och såg Kapitan Khlebnikov stäva in genom Beaglekanalen. Imponerande och efterlängtat.

Just nu packar vi febrilt och letar i varje skrymsle och vrå efter kringdrällande prylar. Minibaren är full av de senaste dagarnas prover. I går lyckades vi få in 100 nya prover från Kelptrutar. Dessutom kompletterade vi med prover för diverse svampar och olika skruvformade bakterier. Summa summarum är vi nu uppe i 370 prover. Vistelsen i Ushuaia blev oplanerat lång men under tiden har vi fått ihop ett material som passar bra som komplettering till vår insamling i Chile i januari.

KK is on it's way!

Nov 21

Kapitan Khlebnikov är loss ur isens grepp. För två dagar sedan meddelade expeditionsledningen att KK nu stävade med 15 knop norrut. Hon väntas ligga vid kaj i morgon bitti (söndag).

Eftersom vi förlorat en hel vecka kommer resan kortas av ordentligt. Sydgeorgien utgår. För Jonas och mig är det ett hårt slag. Det var där vi skulle göra största provtagningsinsatsen och varifrån vi har ett bra referensmaterial från en tidigare expedition. Det var tretton år sedan vi senast var på Sydgeorgien.

Nu blir det Antarktiska halvön med sin stora rikedom av pingviner, sälar och valar. Helikopterturen till kejsarpingvinkolonin vid Snow Hill blir sannolikt höjdpunkten, både bildligt och bokstavligt. Att få in prover från kejsarpingviner är mycket värdefullt. Det är en världens mest isolerade djurarter så förhoppningsvis har antibiotikaresistenta bakterier ännu inte nått dit. Men vi har blivit förvånade förut när vi öppnat Pandoras ask.

Under exilen i Ushuaia har vi fortsatt vår mission med skitinsamling från trutarna. Vi har hittat en flodmynning några kilometer utanför Ushuaia som är packad med Kelptrutar. Det är spännande att gissa vad de ätit. En röd skit betyder räkor, en grön tång, men vad en grå betyder vill vi inte veta.

One week in Ushuaia...

Nov 19

Isbrytaren Kapitan Khlebnikov sitter fortfarande fast i isen i Antarktis. Under tiden vi har hoppats, väntat och förtvivlat finns det ändå ljuspunkter i tillvaron. Det är fantastiskt vackert här nere på Eldslandet. De snöklädda Anderna stupar ner i havet. Det är vilt och känns trots allt som en av de sista utposterna i den civiliserade världen. Vi har hunnit göra en del exkursioner och har lyckats se en del trevliga fåglar.

Trots frustrationen försöker vi göra det bästa av situationen och har tagit mycket prover från trutar och måsar. Detta blir ett värdefullt referensmaterial att jämföra med den höga antibiotikaresistensivån som vi fann hos måsar i Chile i januari.

Vår samarbetspartner för reselogistiken, Quark Expedition, är mycket professionella. Vi får uppdateringar två gånger om dagen.

Fast i Ushuaia

Nov 16

I går kväll anlände vi till Ushuaia och har just fått veta att skeppet, Kapitan Khlebnikov, sitter fast i isen minst två dagsfärder härifrån. Ett par dagar ska slås ihjäl här i Ushuaia. Vi planerar en provtagning av trutarna på stranden. Alltid något, men ett dåligt substitut för pingviner.

• SWEDARP
• OSO
• DML
• Övriga projekt
• Rapporter

Sök här: