Snart åter på Falklandsöarna/Malvinas

Mar 31

Det är morgon den trettioförsta mars och vi närmar oss sakta men säkert Falklandsöarna/Malvinas. Dagens färgskala är grå och vinden kommer från nord, vilket bromsar vår fart en aning. Vår resa över Drakes sund blev förhållandevis lugn. Även om vi hade vågor som slog över båten under gårdagsnattens styva kuling, så kan Drakes sund bjuda på bra mycket värre väder än det vi fick uppleva. Vi förväntar oss att nå Port Stanley i morgon och vår ankomst dit markerar slutet på LASHIPA 8-expeditionen, liksom slutet för denna blogg.

LASHIPA 8-expeditionen var en del av LASHIPA-projektet (Large Scale Historical Exploitation of Polar Areas) – ett historiskarkeologiskt forskningsprojekt inom ramen för Internationella polaråret 2007–2008. LASHIPA-projektets syfte är att förklara utvecklingen av storskalig naturresursexploatering i polartrakterna och dess konsekvenser för den geopolitiska situationen och för miljön där. Projektet involverar forskare och doktorander vid universitetet i Groningen i Nederländerna, Kungliga Tekniska högskolan (KTH) i Sverige, Ryska Vetenskapsakademien i Moskva, European University i St Petersburg, Ryssland och Michigan Technological University i USA.

LASHIPA 8-expedition var en viktig del av datainsamlingen i Antarktis för detta projekt. Expeditionen finansierades av Vetenskapsrådet i Sverige (VR) och Vetenskapsrådet i Nederländerna (NWO). Expeditionsteamet var internationellt, med deltagare från universitetet i Groningen i Nederländerna, Kungliga Tekniska högskolan i Sverige och från Norge. Expeditionens syfte var att söka ny kunskap om valfångstindustrin i Antarktis under 1900-talet och om den multinationella kampen om politiskt inflytande i regionen kring den Antarktiska halvön under det senaste århundradet, genom att studera de materiella lämningarna av dessa aktiviteter.

För att uppfylla detta syfte har vi kartlagt lämningar av strandbaserade valfångststationer och baser för pelagisk valfångst i Sydorkney och längs bukter och kustlinjer på den Antarktiska halvöns västra sida. Därutöver har vi studerat och dokumenterat forskningsstationer uppförda av de tre huvudkontrahenterna om politiskt inflytande i detta område – Storbritannien, Chile och Argentina. Vi har talat med stationspersonal och har dokumenterat stationerna, i syfte att förstå deras funktioner och vilken verksamhet som bedrivs där.

Även om vi förlorade ett antal arbetsdagar till följd av stormar och fann mindre data än vi förväntade oss på Signy Island, så är vi mer än nöjda med våra resultat. Vi fann data som vi inte hade förväntat oss att finna och fick nya och viktiga kunskaper. Därför ser vi alla fram emot att publicera våra resultat och slutsatser under det kommande året. Hela teamet ombord på The Golden Fleece ska ha del av äran för expeditionens goda resultat. Utan den hängivenhet, hårda arbete och stora lokala kunskap som kapten Jerome Poncét, Cathy Colle och Christophe Moreno bidragit med, hade vi inte nått dessa resultat.

Efter att vi anlänt till Port Stanley i morgon kommer LASHIPA 8-teamet att ta hand om den oglamorösa uppgiften att se över vår utrustning och våra instrument, samt packa ihop och arrangera en transport för utrustningen tillbaka till Europa. De återstående dagarna före vår återresa till Europa, kommer vi att ägna åt forskning i Falkland Islands Archives. Även om dessa aktiviteter är viktiga uppgifter i historiskarkeologisk forskning, så är de föga intressanta att läsa om i en expeditionsblogg. Därför vill vi i dagens fältdagbok rikta ett stort tack till alla er som dag efter dag besökt denna hemsida och med intresse följt våran Antarktis expedition.

Melchior Islands

Mar 29

Mitt på dagen den tjugosjätte mars anlände vi till Melchior Islands – en ögrupp som ligger mellan Anvers Island och Brabant Island. De flesta öarna i ögruppen är döpta efter det grekiska alfabetet. Vi var intresserade i Melchioröarna eftersom de använts som bas för pelagisk valfångst och för forskning.

Vi påbörjade vårt arbete på den nordöstra spetsen av Gamma Island, där den argentinska forskningsstationen Base Melchior ligger. Vi dokumenterade denna med hjälp av gps-instrument och fotografering. Vårt andra stopp gjorde vi på Lambda Islands nordöstra udde, där den äldsta fyren i Antarktis finns, i dag ett skyddat historiskt monument. Landstigningsförhållandena på platsen var besvärliga på grund av en klippig kustlinje och stora dyningar från havet. Det blev lite som att hoppa ut ur en förbipasserande hiss – det måste göras kvickt och precis i rätt ögonblick. De sista timmarna spenderade vi med att kartlägga ankarplatser för flytande kokerier, som vi fann i olika skyddade vikar i ögruppen.

Melchior Islands, med sina stationer och ankarplatser, stärker en av de generella slutsatser vi har dragit under den här expeditionen. Nästan allt land i regionen är täckt av is – till och med de allra minsta öarna. Kustlinjerna domineras av branta glaciärfronter som går rakt ner i havet, vilket gör det omöjligt för människor att etablera sig där. Å andra sidan så har de få isfria uddar och klippor som trots allt finns, nästan alltid lämningar av mänsklig aktivitet. Eftersom utrymmena att bygga stationer på är så få, innebär byggandet av ett hus att man samtidigt utestänger andra från samma område. Därför har konkurrensen om isfria platser varit stark i området – både mellan valfångstföretag och mellan stater som velat etablera forskningsstationer.

På Melchior Islands har Argentina lyckats etablera sig på de bästa platserna. Deras Base Melchior ligger på den enda plats som kan användas till att bygga en forskningsstation på i ögruppen – en isfri halvö med en hyfsad naturhamn, belägen invid den huvudsakliga farleden genom ögruppen. Resten av Melchior Islands är täckta av is, med endast ett undantag – udden på Lambda Island där den kulturminnesskyddade argentinska fyren är belägen.

Vår sista natt för ankar under denna expedition spenderade vi ett smalt sund mellan Omega och Eta Islands. Platsen var mycket vacker, men också intressant för den som är intresserad av förändringar av istäcket i området kring den Antarktiska halvön. När vi passerade genom sundet förvånades vår kapten av att finna ett nytt sund rakt genom nordspetsen av Omega Island. Våra kartor bekräftade hans iakttagelse. Det som tidigare utgjort nordspetsen på Omega Island är numera en alldeles ny ö och så vitt vi vet ännu inte namngiven.

Den tjugosjunde mars ägnade kapten och besättningen morgontimmarna åt att underhålla segelbåten, inför vår andra resa över Drakes sund. LASHIPA 8-teamet spenderade samma timmar med att hålla seminarium, där vi summerade och drog slutsatser från de senaste veckornas fältarbete. Efter lunch lämnade vi Melchior Islands och styrde ut i Drakes sund. Sedan dess har forskargruppens aktivitet avtagit i takt med att höjden på vågorna har ökat. Våghöjden är för tillfället mellan tre och fyra meter, vilket förvandlar annars normala aktiviteter här ombord till en utmaning – att transportera en tallrik mat från spisen till bordet, att hålla i denna tallrik och ett dricksglas och samtidigt äta, och att skriva en blogg på en laptop.

Valfångstens kulturarv i Antarktis

Mar 26

Vid soluppgången denna morgon lättade vi ankar och påbörjade vår resa mot Melchior Islands – vårt sista stopp i Antarktis innan vi påbörjar vår resa tillbaka mot Falklandsöarna/Malvinas. I går eftermiddag nådde vi vår sydligaste punkt 64° 55’S och från och med nu går vår resa mot norr. Vi påbörjade dagen med att arbeta vid Almirante Brown-stationen vid Paradise Bay och därefter fortsatte vi till Port Lockroy. Natten spenderade vi vid Dorian Bay på Wiencke Island. Det var bra väder för fältarbete – enstaka snöbyar och nästan ingen vind.

Port Lockroy är en före detta brittisk forskningsstation, byggd under Operation Tabarin i slutet av andra världskriget. Det är skyddat som historiskt monument och huserar ett museum som berättar en historia om brittisk forskning i Antarktis. På platsen finns även lämningar av valfångst, men valfångstindustrins historia i området nämns endast i förbifarten i Lockroymuseet. Huvudförklaringen är naturligtvis enkel – Port Lockroy-basen var ju inte en valfångststation. En bidragande faktor kan dock även vara att valfångstens historia är kontroversiell och därför är svårare att berätta.

Den moderna valfångstindustrin hade omfattande konsekvenser för det marina ekosystemet i Antarktis. Den mest självklara var att industrin nära nog utrotade flera arter av val. Man uppskattar att närmare 1,2 miljoner valar dödades i Antarktis under 1900-talet. Under vissa år dödades och bearbetades mer än 40 000 valar. Därför finns det nu för tiden knappt några bardvalar, som exempelvis blå- och sejval, kvar i de antarktiska vattnen. De enda valar man kan få syn på är knölval och späckhuggare. Den modern valfångstindustrin hade stor effekt på hela ekosystemet. De alltmer ökande bestånden av pingviner och (päls)sälar i regionen verkar vara en direkt konsekvens av borttagandet av valar ur ekosystemet, något som har medfört att stora mängder krill blivit tillgängligt för andra arter som just pingviner och sälar.

På nästan varenda isfri ö kring den Antarktiska halvön kan man finna lämningar efter den moderna valfångstindustrin. Dessa lämningar består inte bara av stationer, vattenpråmar, ankarfästen och tunnor, utan också av delar av döda djur som ligger utspridda längs stränderna i området. På Whalebone Beach nära Port Lockroy ligger ett nästan komplett skelett av en blåval – en passande symbol för denna förödande industri.

Antarktiska stationer och historia

Mar 25

Under de tidiga morgontimmarna onsdagen den tjugofjärde mars fortsatte vi vårt dokumentationsarbete av olika landbaser för flytande kokerier vid Svend Foyn Harbour, Nansen Island. För första gången sedan vi arbetade vid Orcadasbasen på Sydorkney, hade vi strålande solsken från en klarblå himmel! Och ingen dag kunde ha varit bättre än denna för fint väder, eftersom vår fortsatta resa söderut mot Paradise Bay tog oss genom en av de mest spektakulära landskapen på Antarktiska halvön. Dessutom kunde vi genomföra våra fältundersökningar längs vägen under riktigt bekväma förhållanden. Vid slutet av dagen anlände vi till Paradise Bay, där vårt mål var att studera och dokumentera två vetenskapliga forskningsstationer – chilenska Presidente Gabriel Gonzáles Videla och argentinska Almirante Brown.

Resultaten från våra tidigare studier vid Orcadas och Esperanza har visat att man från argentinsk sida har gjort stora ansträngningar att bevara och rekonstruera historiska lämningar och att berätta om stationernas historia till besökare. Man ger sin version av Antarktiska halvöns historia med hjälp av skyltar vid kulturminnen och genom utställningar i museer.

Den chilenska Presidente Gonzáles Videla-stationen vid Paradise Bay var inget undantag. Vi blev dock förvånade att få höra att själva målsättningen med verksamheten vid basen är att bevara de historiska lämningarna av stationen. Vid ankomsten välkomnades vi av chilensk militär i uniform – basen är bemannad av av fyra officierare från chilenska marinen och sex från flygvapnet. Det finns inga forskare på forskningsstationen, men tidigare under säsongen hade det varit en botanist där – i 15 dagar. Stationschefen förklarade att det primära syftet med basen är att underhålla byggnaderna vid stationen, på grund av av deras historiska signifikans och värde. I linje med denna målsättning har den chilenska militären försett stationen med ett museum, där de berättar om stationens historia liksom Chiles roll på den Antarktiska halvön.

Nära Videlabasen förmedlas också en annan berättelse om det förflutna, en berättelse om brittisk forskningsverksamhet på Antarktiska halvön under det tidiga 1920-talet. I den brittiska vetenskapshistorien är platsen känd som Waterboat Point, där två brittiska vetenskapsmän övervintrade ensamma under mycket enkla förhållanden och överlevde. Lämningarna av deras övervintring är, precis som det äldsta huset vid den chilenska Videlastationen, ett skyddat historiskt monument. På ett betongfundament sitter en gjutjärnsskylt som berättar om övervintringen – invigd av den brittiska prinsessan Anne.

Därmed kan vi dra slutsatsen att beslutsfattare i Argentina, Chile och Storbritannien (stater med överlappande territoriella krav på Antarktiska halvön), anser och har ansett att områdets historia och kulturarv har ett särskilt värde. Vi har också sett att de beskriver områdets historia på olika sätt. I vår fortsatta forskning på detta område ska vi besvara frågan varför. I morgon hoppas vi få ytterligare insikter i dessa frågor vid den brittiska forskningsstationen Port Lockroy – museum och skyddat kulturminne.

Den tidiga valfångsten i Antarktis

Mar 23

Den tjugosjunde januari år 1915 eldhärjades det flytande kokeriet Guvernören, medan det låg för ankar vid Enterprise Island i Antarktis. Hela besättningen på 85 man kunde räddas, men de 16 800 tunnorna med valolja brann upp. 95 år senare ligger vi för ankar vid sidan av vraket av denna flytande fabrik, som blivit något av en symbol för den pelagiska valfångstindustri som var baserad i Gerlache Strait. Den fungerar både som en påminnelse om de risker som valfångsten var förknippad med, liksom de konsekvenser den kunde få för miljön i regionen.

Vi spenderade eftermiddagen med att dokumentera och kartlägga lämningar av den pelagiska valfångstindustrin, på ett antal små öar mellan Enterprise Island och Nansen Island. Trots kraftigt snöfall och blåst under eftermiddagen, lyckades vi kartlägga två öar med övergivna vattenbåtar, livbåtar, jollar, kolupplag, ankarplatser, bränsletankar, tunnlager och tunntillverkningsplatser och mindre hus som förberetts för den kommande säsongen – en säsong som aldrig blev av.

Lämningarna av valfångsten som finns utspridd över dessa öar kan ses som delar av ett nätverk, bestående av ett större antal vindskyddade vikar med goda ankarplatser för flytande kokerier, liksom små öar med lämpliga platser för att förvara tunnor, sprängämnen, vattenbåtar, bränsle och annat. Slutligen så försåg glaciärerna i området de stora mängder med färskvatten som valoljeproduktionen krävde.

Våra förhoppningar att få stifta närmare bekantskap med valar under vår resa mot syd blev infriade när vi passerade genom det smala sundet mellan Bluff Island och den Antarktiska kontinenten. Här hade vi turen att komma riktigt nära flera grupper med knölvalar, som under de senaste årtiondena har börjat bli en allt vanligare syn i Antarktis igen. I morgon kommer vi att fortsätta med vår fältforskning i området för att sedan fortsätta söderöver och vi hoppas på ännu en solig morgon.

Mot Gerlache Strait

Mar 22

Det är lugnt väder i dag och vi är på färd mot Gerlache Strait och Nansen Island i syd. I går hade vi dock ytterligare en dag med dåligt väder. På morgonen var vindarna alltför starka för att vi skulle kunna ta oss i land med vår zodiak på ett säkert sätt. Dessutom var sikten nära nog obefintlig på grund av snödrev och dimma, vilket gör det omöjligt att fotodokumentera och kartera med totalstation.

Större delen av dagen spenderade vi med att tålmodigt vänta på att den styva kulingen skulle avta och sent på eftermiddagen förbättrades förhållandena till sist. Vi tog oss då snabbt i land och avslutade de viktigaste av de dokumentationsuppgifter som återstod sedan föregående dags arbete. När vi lämnade Deception Island senare på natten hade vi lyckats få med oss nästa all den data vi velat samla in, trots att vi hade förlorat två tredjedelar av den tid vi hade till förfogande här på grund av eländigt väder.

Gerlache Strait-områdets natur är hänförande – som ett koncentrat av den gängse bilden av Antarktis, med istäckta öar och spetsiga bergstoppar som reser sig ur djupblå vatten fulla av marin fauna. Tidigare under 1900-talet pågick här en intensiv valfångst i industriell skala, baserad på så kallade flytande kokerier. Dessa fartyg ankrade i skyddade bukter i området, där deras besättningar flänsade valarna längs skeppsidorna. En oundgänlig resurs för att kunna utvinna valolja var tillgången på glaciärer och vattendrag. Från dessa kunde valfångstföretagen hämta färksvatten, som de transporterade till de flytande kokerierna i vattenpråmar.

Nansen Island var en av de öar som de flytande kokerierna använde och vi förväntar oss att hitta lämningar av deras baser där – skyddade stränder med vattenpråmar, trätunnor och andra lämningar av deras aktiviteter. Och även om valfångstindustrin nästan utrotade de flesta valarterna kring Antarktis, så hoppas vi att få stifta närmare bekantskap med dessa imponerande djur under vår vidare färd genom Gerlache Strait denna morgon.

På Deception Island

Mar 20

Under de tidiga morgontimmarna den nittonde mars lämnade vi den argentinska basen Esperanza och satte kurs mot Paulet Island och Snow Hill i sydost – platser där medlemmar av Otto Nordenskjöld-expeditionen övervintrade efter att deras skepp Antarctic hade krossats av packisen. Vårat försök att gå ner i Weddellhavet lyckades dock inte. Så snart vi rört oss ut från Hope Bay visade det sig att havet var fyllt av packis. Efter att ha spenderat tre timmar med att manövrera fram och tillbaka och i princip inte komma någonstans, beslöt vi att ge upp. Det är inte någon god idé att riskera att fastna i packisen i en liten segelskuta. I stället fortsatte vi västerut, före vår tidtabell, mot Sydshetlandsöarna och vårt huvudmål där – Deception Island.

Under vår färd över Bransfield Strait blev vädret successivt sämre och när vi slutligen nådde fram till Deception Island vid två på natten hade vi full storm
– inklusive snöfall. En av de saker Deception Island är beryktat för är bristen på goda ankarplatser. Detta visade sig bli ett akut problem när medelvindstyrkan etablerade sig på 29 sekundmeter med vindbyar på 35 meter per sekund. Vår kapten hade ankrat The Golden Fleece på en undervattensplatå vid Telefon Bay, men det kraftiga vindtrycket mot båten resulterade i att ankaret släpade längs bottnen och ut på djupt vatten. Av denna anledning tvingades Jerome, Christophe och Cathy att kämpa hela dagen den tjugonde mars med att manövrera båten mot stormen. Emellanåt, till vår häpnad, körde de avsiktligt båten på grund för att kunna släpa ankaret tillbaka upp på platån. Därpå pressade stormen ut oss igen och hela processen fick upprepas – timme ut och timme in. Påföljande dag hade vinden slutligen mojnat och vi kunde äntligen inleda vårt dokumentationsarbete vid valfångststationen Hektor vid Whalers Bay.

Valfångsten på Sydshetland under 1900-talet har först och främst varit baserad på flytande kokerier. Valfångststationen Hektor på Deception Island är det enda undantaget, men precis som valfångststationen på Signy Island så var den en del av en produktionsprocess som delvis ägde rum ombord på flytande kokerier. Den första valfångstverksamheten på Deception Island var baserad på ett flytande kokeri och påbörjades år 1906 av den chilenska kaptenen Amandus Andresen (immigrant från Norge) och hans chilebaserade valfångstföretag. Över de följande åren anlände fler företag med flytande kokerier till Deception Island. De flytande kokerierna nyttjade endast valspäcket – resten av valkadavren dumpades i havet. Därför fylldes Whalers Bay succesivt av flytande valkadaver. År 1911, delvis i syfte att nyttja dessa kadaver, etablerade det norska företaget Hektor A/S en valfångststation vid Whalers Bay. Vid stationen producerade företaget olja från kött och ben, liksom guano. Produktionen vid station upphörde år 1931, delvis beroende på den dåvarande världsomspännande ekonomiska krisen.

Vid slutet av andra världskriget inleddes nästa fas av stationens historia, när den brittiska flottan anlade en bas här under Operation Tabarin. Ett antal nya byggnader uppfördes och stationen fick namet Base B. Senare överlämnade flottan Base B till Falkland Islands Dependencies Survey (FIDS). Under de följande årtiondena har britternas medtävlare rörande kontrollen över Antarktiska halvön – Chile och Argentina – också upprätthållit forskningsstationer på Deception Island. Efter två vulkanutbrott, år 1967 och år 1969, övergav britterna sin bas vid Whalers Bay och den chilenska stationen några kilometer därifrån brann ner till grunden. I dag är en del av lämningarna från valfångststationen och FIDS-basen vid Whalers Bay begravda av aska och lera från vulkanutbrotten på 60-talet. Det finns dock mycket kvar som vi nu är i full färd med att dokumentera.

Vi hoppas fortfarande på att få se de heta källor som Deception Island är känt för och vi hoppas att under morgondagen kunna få oss ett dopp innan vi måste resa vidare mot nästa mål.

Från Esperanza till Weddellhavet

Mar 18

Vårt fältarbete vid Esperanza blev lyckat. Över en mycket lång arbetsdag lyckades vi insamla i stort sett all den information vi sökte. Morgontimmarna ägnade vi åt att studera hur den argentinska antarktiska forskningsorganisationen förvaltar lämningarna efter Nordenskjöldexpeditionens övervintringshus, liksom Esperanzabasens kulturarv. Vi spenderade även tid med att studera hur platsens historia tolkas och presenteras till besökare – det vill säga de cirka 3000 kryssningsturister som enligt stationschefen besöker Esperanza varje år.

Resten av dagen delade vi upp oss i olika arbetslag, som besökte och dokumenterade skolan, sjukhuset, familjebostäder, radiostationer, vetenskapliga laboratorier, olika slags tekniska installationer, intervjuade stationscheferna och upprättade en karta över hela Esperanzabasen. På samma sätt som vid Orcadas kunde vi avnjuta den argentinska personalens stora gästfrihet, öppenhet och hjälpsamhet.

Argentinsk Antarktispolicy har genomgått förändringar sedan 1980-talet, vilket kommer till uttryck vid Esperanza. Enligt en av stationscheferna föddes de sista barnen vid stationen år 1986. Trots de mångtaliga referenserna i litteratur och i media till födandet av antarktiska barn, så är detta en strategi som övergavs för mer än 20 år sedan. Däremot kvarstår den policyn att bosätta familjer vid Esperanza, vilket inte minst framkommer av den mängd familjebostäder som uppförts vid basen, delvis under de senaste 10 åren. För närvarande finns det 19 barn vid basen, varav 16 går i grundskola och tre på dagis. Enligt en av stationscheferna så är syftet med denna policy att minska spänningarna för Antarktisforskarnas och stationspersonalens familjer.

Vårt fältarbete gav också värdefulla insikter rörande Hope Bay's tidiga historia, och då inte endast från lämningarna av Nordenskjöldexpeditionen. Nära kajen vid Esperanza, i skydd bakom en höjd, finns de äldsta delarna av stationen – den argentinska flottans bas från 1930-talet. På andra sidan av bukten, högt uppe på en kulle, finns byggnader och husgrunder från den gamla brittiska Trinitybasen (som i dag fortfarande är en forskningsstation, ägd av Uruguay).

Storbritannien uppförde denna station – Base D – säsongen 1944–45 som en del av deras Operation Tabarin, vars syfte var att stärka Storbritanniens anspråk på Antarktiska halvön. Britterna kan ha haft flera motiv att placera stationen på en så utsatt plats. Ett viktigt kan ha varit rent praktiskt, eftersom placeringen innebär mindre risk för att stationen helt begravs under snö. Ett annat motiv kan ha varit symbolisk – toppen av kullen är en strategisk punkt från vilken man har översikt över omgivningarna och härifrån syns stationen på flera sjömils avstånd över havet. Det är en plats som dominerar Hope Bay-området. Det ena motivet utesluter inte det andra och båda strategierna har använts i liknande sammanhang på andra platser i såväl Arktis som Antarktis.

I skrivande stund gör vi ett försök gå ner i Weddellhavet i syfte att nå andra platser med lämningar av Nordenskjöldexpeditionen i området. Det är dock mycket packis och chansen att vi lyckas är ganska liten.

På väg mot Esperanza

Mar 17

Vädret förändrades till det sämre under gårdagens natt – intensivt snöfall och en medelvindstyrka på 20 sekundmeter. Jerome och Christophe kämpade hårt för att få ner seglen på kävllen och de spenderade sedan natten på utkik för att undvika kollision med isstycken som inte syns på radar. Ingen av oss sov särskilt gott.

I dag har vädret knappast varit bättre. Vindarna är fortfarande starka, med vindbyar på upp till 29 meter per sekund och stundtals intensivt snöfall. Solen har dock tittat fram ur dimman vid några tillfällen. I skrivande stund passerar vi genom Larsen Channel, ett smalt sund mellan D'Urville Island och Joinville Island, en bit norr om Antarktiska halvöns nordspets. Vid slutet av detta sund ligger den argentinska Esperanzabasen och lämningarna av Nordenskjöldexpeditionens stenhus.

Argentina etablerade sin första bas vid Hope Bay redan år 1930 – en mindre marinbas – och år 1950 etablerades forskningsstationen Esperanza. Över årtiondena har Argentina byggt ut Esperanza till att bli en av Argentinas största baser i Antarktis. Argentina påbörjade de stora utbyggnaderna av basen år 1978. Nya hus uppfördes och till skaran av övervintrande manliga forskare lades kvinnor och barn.

Den dåvarande baskommendantens fru flögs in från Argentina, gravid i sjunde månaden, och födde sedan den första antarktianen på Esperanza. Syftet med det hela var att stärka Argentinas nationella anspråk på den Antarktiska halvön. Sedan dess har fler Antarktiska invånare fötts vid Esperanza och 2007 fanns det enligt rapport 20 barn vid basen, som nu också utrustats med skola för att ombesörja den antarktiska befolkningens undervisningsbehov.

Strategin är på intet sätt unik för Argentina. Till Frei/Marsh stationen på King George Island på Sydshetlandsöarna, har Chile lockat chilenska familjer att bosätta sig och sedan år 1984 har antarktiska invånare fötts även där.

I morgon ska vi studera Esperanzastationen och den argentinska uppfattningen om dess historia och relation till Nordenskjölds expedition 1901–1903. Natten spenderar vi på en vindskyddad plats invid en glaciär som rinner ner från Joinsville Islands sydkust.

I Weddellhavets packis

Mar 16

Avresan från Sydorkney blev spektakulär. De grundare vattnen kring ögruppen gör att de isberg som kommer drivande från syd grundstöter och förvandlar arkipelagen till något av en kyrkogård för isberg. Samtidigt gör detta vattnen svårnavigerade och inte helt ofarliga.

Därför var det en lättnad att vi kom ut på djupare vatten utan isberg, innan mörkret föll i går kväll. Men med mörkret kom nya överraskningar. Någon gång under nattens lopp körde vi in i utkanterna på Weddellhavets packis – en packis med ett historiskt rykte. Christophe och vår kapten Jerome har försiktigt manövrerat The Golden Fleece genom fält av utspridda isflak och skickligt undvikit kollision med större isflak, liksom de små men elaka isberg som ligger dolda i undervattensläge.

Under morgontimmarna blev packisen omkring oss successivt tätare och tjockare och över horisonten fanns ett glimmande sken som förebådade fastare fält av packis i vår färdriktning mot Antarktiska halvön. Av denna anledning tvingades vi ändra vår kurs och gå nordväst mot Bransfield Strait. Medan vi skriver denna blogg följer vi en kontinuerlig vit linje ett fåtal nautiska mil i syd, som markerar gränsen för den täta packisen. Av denna anledning blir vår ankomst till Hope Bay försenad. Hur lång denna försening blir är beroende av hur issituationen utvecklar sig.

Namnet Hope Bay är nära kopplat till Weddellhavets packis. Det var den svenske polarforskaren Otto Nordenskjöld som namngav bukten. Nordenskjölds expedition 1901–1903 tvingades övervintra i Antarktis efter att expeditionsfartyget fastnat i packisen och sjunkit. Tre av expeditionsmedlemmarna – Andersson, Duse och Grundén – lyckades överleva vintern i Hope Bay i ett stenhus som de byggt åt sig.

I dag finns lämningarna av detta stenhus kvar och i närheten har Argentina uppfört en forskningsstation – Esperanza. För många argentinare är lämningarna efter Nordenskjölds expedition knutna till Argentina genom sin historia. Expeditionen hade en argentinsk medlem – löjtnant El Alférez José Marie Sobral – och expeditionsmedlemmarna räddades till sist av den argentinska marinens fartyg Uruguay.

Som historiker är vi intresserade av hur lämningarna av Nordenskjölds expedition tolkas och används i relation till den geopolitiska situationen på Antarktiska halvön och södra Atlanten i dag. Vi hoppas kunna finna svar på våra frågor i hoppets bukt, om packisen tillåter oss att komma dit.

På Signy Island, Sydorkney

Mar 15

Klockan är sju på morgonen den femtonde mars och expeditionen arbetar för närvarande vid den skyddade bukten Factory Cove, på Signy Island, Sydorkney.

Vi påbörjade vår resa hit från Orcadasbasen den tolfte mars, via Cape Geddes där vi ville finna lämningarna av en övergiven brittisk forskningsstation. Stationen var inte lätt att hitta i det dimmiga vädret, men efter lite guidning över satellittelefon från Orcadasbasen fann vi vad vi sökte. Stationen ligger på ett litet stycke plan mark – ett av mycket få på Laurie Island – och som endast kan nås genom att försiktigt navigera med zodiak mellan skarpa klippor, mot vilka södra Atlantens dyningar bryts. En skräckupplevelse.

Stationsbyggnaden visade siga vara intakt, ett pre-fabrikerat trähus byggt år 1946. Ett hundratal meter vid sidan om stod ett utedass. I landskapet som omger basen häckar för närvarande tusentals pingvier, vars avföring ger platsen en obehaglig doft. Efter att ha dokumenterat stationen med kamera, gps och måttband for vi vidare mot Signy Island.

Factory Cove på Signy Island har varit en av de primära målen för vårt fältartarbete i Antarktis, eftersom det var där som ett norskt valfångstföretag – Tønsberg Hvalfangeri – drev en valfångststation mellan 1921 och 1926. Valfångststationen var utformad för att opererera i kombination med flytande kokerier – valgångstfartyg där en del av valoljeproduktionen ägde rum ombord. Från år 1947 till i dag har det också legat en brittisk forskningsstation vid Factory Cove – bas för framför allt biologisk forskning och samtidigt en utpost för det område som Storbritannien kallar för sitt "Antarctic territory".

Lämningarna av valfångststationen kunde ha varit enkla för oss att kartlägga, eftersom Tønsbergs Hvalfangeri lämnade stationen som den var efter nedläggningen. Till en början påverkade inte heller den brittiska forskningsverksamheten lämningarna. När Falkland Islands Dependencies Survey (FIDS) – föregångaren till British Antarctic Survey (BAS) – anlade sin forskningsstation år 1947, så placerade de sin station på en kulle något hundratal meter från stationen. Men, i början av 1950-talet förändrades situationen, på grund av att BAS beslöt att flytta sin forskningsbas till platsen för valfångststationen, eftersom denna var skyddad från vädrets makter. Över de följande årtiondena återanvände BAS delar från valfångststationen som byggnadsmaterial och uppförde nya hus ovanpå lämningarna av de ursprungliga.

Denna process nådde sin kulm år 2002, när BAS genomförde en stor uppstädningsoperation – allt i enlighet med gällande miljöregler för Antarktis – under vilken de tog bort alla kvarvarande materiella lämningar av det förflutna ur landskapet. Av denna anledning blev vår fältforskning på Signy Island en rejäl utmaning, eftersom BAS-aktiviteter har efterlämnat få lämningar som kan användas för att konstruera en bild av hur valfångststationen var utformad och fungerade. Vårt arbete påverkades också av några dussin mycket stora elefantsälar, som bosatt sig på den brittiska forskningsstationen. Deras högst påtagliga närvaro gav inte endast området en karaktäristisk doft, utan tvingade oss också att utveckla mycket artistiska dokumentationsmetoder. Elefantsälar väger mellan 1–4 ton och flyttar sig inte från lämningar man vill mäta in, hur snällt man än ber om det.

Över den trettonde och fjortonde mars har expeditionsmedlemmarna dokumenterat både lämningarna av valfångststationen och forskningsstationen, med hjälp av totalstation, en gps-baserad kartritare, digitala kameror och måttband. Vi genomförde också två utflykter i syfte att finna och kartlägga en begravningsplats, ett sprängämnesförråd och en färskvattensreservoar. De preliminära resultaten av fältundersökningen visar att Signy Islands valfångststation var betydligt mindre än valfångststationerna på Sydgeorgien och på Sydshetlandsöarna.

Valfångststationens huvudsakliga produktionsenheter bestod av ett flensplan – en stor träplattform där arbetare kapade upp valkadaver – och ett kokeri för produktion av valolja. Det fanns även ett bostadshus för stationspersonalen som låg på en höjd bakom produktionsområdet. Arbetet som valfångstsarbetare var ofta farligt, vilket gravplatsen i stationens närhet vittnar om. Det är också uppenbart att valfångstoperationen på Sydorkney hämmades av en brist på färskvatten. Tønsbergs Hvalfangeri löste detta problem med att ta färskvatten från en sjö som ligger flera kilometer från själva valfångststationen. Från denna sjö pumpades vatten ner till en strand, från vilken företaget transporterade vattnet i vattenpråmar, förbi en glaciär, till valfångststationen. I dag finns lämningarna av en av dessa vattenpråmar på stranden vid Factory Cove.

Vid middagstid den femtonde mars lämnar vi Signy Island och Sydorkney och fortsätter vår färd mot Hope Bay på Antarktiska halvöns nordspets. Där ska vi besöka den argentinska forskningsstationen Esperanza. För närvarande är vädret tämligen blåsigt, så vi har två dygn av intensivt gungande att se fram emot.

Vid Orcadasbasen, Sydorkney

Mar 11

Efter mer än tre dagar till sjöss i Drakes sund var det skönt att äntligen se land och is. När vi anlände till Sydorkney var havet fullt av isberg, i olika former och variationer av vitt och blått. Vid tretiden på eftermiddagen anlände vi till den argentinska basen Orcadas på Laurie Island – den äldsta permanenta forskningsstationen i Antarktis. På stranden välkomnades vi av stationskommendanten Juan Carlos Zenteno. Efter att ha upprättat en första översiktskarta över basen, återvände vi till vårt segelfartyg för att fira att vi lyckligen tagit oss över Drakes sund.

Påföljande dag startade vi tidigt. Dag och Ulf började kartera Orcadas med totalstationen. Gustav Rossnes kunde utnyttja ett fantastiskt soljus från klarblå himmel för att fotodokumentera, medan Louwrens och Judith ritade en måttsatt plan över Omondhuset, uppfört att William Speirs Bruce Scotia expedition 1902–1904. De gjorde även intervjuer med stationspersonal och forskare, för att ta reda på mer om verksamheten vid basen och dess olika roller, i det förflutna, i samtiden och i framtiden.

Fältarbetsteamet spenderade också tid med andra aktiviteter. Åt det mer spektakulära hållet är besättningsmedlemmen Christophe Morenos bestigning av en näraliggande bergstopp, från vilken han åkte snowboard ner över en gläciär. Dådet skulle nog platsa i Guinness rekordbok, mängden snowboardåkare på Sydorkney måste hittills varit obefintlig. På andra sidan dalgången besteg Louwrens en bergstopp, från vilken vi fick fina översiktsbilder över stationen.

Efter en fantastisk lunch, som våra gästvänliga argentinska värdar bjöd på, slutförde vi våra fältforskningsuppgifter vid Orcadas. När vi väl återvände till skeppet på sena eftermiddagen blev vi varse att även andra haft en lyckosam dag. I vattnet kring vår zodiak fanns pingvinskinn, vars före detta invånare hade förvandlats till leopardsälsmat. Leopardsälen låg ett tag på stranden för att vila efter sin måltid.

I morgon fortsätter vi till Cape Geddes, för att finna och dokumentera det som finns kvar av en brittisk bas som uppfördes där i samband med Operation Tabarin efter andra världskrigets slut. Vi kommer sedan att anlända till Signy Island senare på eftermiddagen.

På ingång till Sydorkney

Mar 09

Klockan är tre på eftermiddagen den nionde mars. Vädret är fortfarande fint, men havet har varit oroligare än i går. Vid lunchtid var det omöjligt att hantera både mat och dryck samtidigt – om man släppte glaset skulle det flyga över rummet. Den starkare vinden gjorde det dock möjligt för oss att stänga av motorn och endast lita till seglen. I dag mötte vi också en av de första tecknen på att vi på allvar närmar oss Antarktis – ett väldigt isberg som trädde fram genom morgondimman.

Vi räknar med att nå Sydorkney tidigt under eftermiddagen i morgon. Sydorkney är en ögrupp som ligger utanför nordspetsen på Antarktiska halvön och täcker ett område på 622 kvadratkilometer. 85 procent av öarna täcks av permanent is och farvatten i området tenderar att fyllas av isberg som bryts loss från Larsen och Ronne Ice shelfs längre söderut.

Sydorkney upptäcktes den sjätte december 1821 av James Munroe och George Powell – amerikanska respektive engelska sälfångstkaptener på jakt efter nya fångstfält för pälssäl. Tidigt 1822 upptäcktes ögruppen också av brittiska Michael McLeod. Andra sälfångare följde hans spår och inom loppet av några årtionden hade de nära nog utrotat populationen av pälssäl på Sydorkney.

Senare begav sig valfångare dit. 1892–93 var den norske valfångstkaptenen Larsen på genomresa, på jakt efter nya jaktmarker för valfångst. Från 1911 började sedan norska och chilenska valfångstföretag att operera bland öarna och på 1920-talet drev ett norskt företag en valfångststation på Signy Island.

Sydorkney har också varit föremål för en omfattande vetenskaplig verksamhet, framför allt inom metereologi och biologi. Dessa aktiviteter har dock även varit motiverade av Storbritanniens respektive Argentinas krav på suveränitet över Sydorkney. Två av de stationer som LASHIPA 8 ska dokumentera på Sydorkney – Orcadas på Laurie Island och Signy Island station – har använts som ankarpunkter för dessa territoriella krav.

På väg mot den antarktiska konvergensen

Mar 08

Klockan är 12 den åttonde mars. Havet är inte så lugnt längre och några av oss har börjat knapra i sig sjösjukepiller.

Senare i kväll kommer vi att passera den antarktiska konvergensen – en zon som ligger mellan 50° och 60°S, där varmare och mer salthaltiga ytströmmar på väg söderut från tropikerna, möter kallare och mindre salthaltiga vatten på väg norrut från den antarktiska kontinenten. I konvergenszonen kolliderar och blandas dessa vatten och skapar en miljö som är attraktiv för plankton. Av denna anledning attraherar den antarktiska konvergensen enorma mängder med marin fauna – däribland val.

Det är av denna orsak som det tidiga 1900-talets valfångstföretag valde att bygga sina landbaserade valfångststationer på ögrupper som Sydgeorgien och Sydorkney, bortanför den antarktiska kontinentens kust. Dessa ögrupper ligger nära konvergensen – världens kanske rikaste fångstfält för val.

Det kommer att ta ytterligare två dagar innan vi når Sydorkney. Väderprognosen lovar fortsatt gott väder. Om den nuvarande vindriktningen kvarstår, kommer vi att anlända till Sydorkney från öster. Därför kommer vi att inleda vårt fältarbete i den östligaste delen av ögruppen, på Laurie Island, där vi kommer att undersöka och dokumentera lämningarna av en forskningsstation från tidigt 1900-tal.

LASHIPA lämnar Port Stanley

Mar 07

Klockan är nio på morgonen den sjunde mars. Vid nio tiden i går kväll lämnade LASHIPA-expeditionen kaj i Port Stanley, Falklandsöarna/Malvinas och påbörjade sin resa mot Sydorkneyöarna, Antarktis. Trots oroande rykten om inställda flyg från Chile, så kunde Louwrens Hacqubord, Judith Labohm och Gustav Rossnes anlända i tid.

Hamnanläggningen Fipass utanför Port Stanley var full av aktivitet. Detta är ett resultat av att man för en tid sedan fann olja och gas utanför Falklandsöarna/Malvinas och brittiska företag förbereder nu provborrningar. Detta har i sin tur lett till att de brittisk-argentinska spänningarna rörande ögruppen har ökat. Den argentinska presidenten Cristina Fernandez skrev nyligen under ett dektret som ålägger alla fartyg som reser mellan Argentina och Falklandsöarna/Malvinas, Sydgeorgien och South Sandwichöarna, liksom fartyg som vill passera argentinskt territorialvatten på vägen dit, att i förväg söka tillstånd för detta från argentinska myndigheter. Denna händelseutveckling understryker aktualiteten för de forskningsproblem som LASHIPA 8-expeditionen ska arbeta med – relationen mellan naturresursutnyttjande och geopolitik i Antarktis.

I skrivande stund befinner vi oss ungefär 600 nautiska mil söder om Falklandsöarna/Malvinas, ombord på fartyget The Golden Fleece – en 19,5 meter lång motor-segelbåt med stålskrov, seglad av kapten Jerome Poncet och hans besättning Cathy Colle och Christophe Moreno. The Golden Fleece kommer att vara vår bas under hela LASHIPA 8-expeditionen.

Än så länge är havet kav lugnt, nästan som en spegel, med endast en svag dyning som påminner oss om att vi faktiskt befinner oss till sjöss. Det lugna vädret förväntas fortsätta åtminstone ytterligare en dag, vilket ger oss en god start på vår resa söderut.

LASHIPA förbereder avresa från Port Stanley

Mar 04

Från den sjätte mars till den tredje april kommer Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria på KTH och The Arctic Centre, University of Groningen, i Nederländerna att genomföra en vetenskaplig expedition till Antarktis. Denna expedition utgör en del av IPY-projektet LASHIPA (Large Scale Historical Exploitation of Polar Areas).

LASHIPA 8-expeditionen avser att söka ny kunskap om den antarktiska valfångstindustrin på 1900-talet och om den mångnationella dragkampen om politiskt inflytande över området kring den Antarktiska halvön under samma period. Expeditionens syfte är att kartlägga lämningar av den antarktiska valfångstindustrin på de subantarktiska ögrupperna Sydorkney och Sydshetland samt på den Antarktiska halvön, liksom lämningar relaterade till de motstridiga territoriella anspråk som Storbritannien, Argentina och Chile gör i området.

Expeditionen är multinationell och involverar forskare och doktorander från Nederländerna, Sverige och Norge. Expeditionen finansieras av de svenska och nederländska vetenskapsråden (VR och NWO). Expeditionsmedlemmarna är doktor Dag Avango (expeditionsledare), doktorand Ulf Gustafsson, professor Louwrens Hacquebord, doktor Judith Labohm och Gustav Rossnes.

I skrivande stund har expeditionsmedlemmarna börjat samlas i Port Stanley på Falklandsöarna/Malvinas. Dag Avango och Ulf Gustafsson anlände kvällen den första mars och färdigställer utrustning och samlar historiskt källmaterial från Falkland Islands archives. Övriga expeditionsmedlemmar ska anlända lördagen den sjätte mars, vilket även är den planerade avresedagen för expeditionsfartyget.

Det finns dock ett osäkerhetsmoment som uppkommit på grund av konsekvenserna för flygtrafiken av den omfattande och tragiska jordbävningen i Chile nyligen. Expeditionens fotograf och en besättningsmedlem ska anlända via Santiago och Punta Arenas. Ytterligare två expeditionsmedlemmar ska anlända direkt från Punta Arenas. Vi hoppas att de ska kunna anlända vid avsedd tidpunkt. I annat fall kommer LASHIPA 8 expeditionens avresa att senareläggas.

• SWEDARP
• OSO
• DML
• Övriga projekt
• Rapporter

Sök här: