Först omkring 1750 blev England den ledande valfångstnationen och fångstområdena utsträcktes senare på grund av minskade bestånd från Novaja Zemlja till Grönland och Nordamerika. Vid mitten av 1600-talet utfärdades privilegier för olika svenska företag på valfångst och robbenslageri (sälfångst) i Arktis. Flera av dessa bolag under 1600-talet hade utländskt ursprung eller förankring i de svenska besittningarna. År 1745 bildades i Stockholm ett bolag som fick "privilegium" på Sill- och Färskfiskeri, samt Hwalfisk och Skälfångst". Under resten av århundradet fanns dessutom ytterligare ett antal svenska valfångstbolag - ofta Göteborgsstationerade och med utländska intressen - som bedrev valfångst från Spetsbergen till norra Grönland.

En annan viktig och lite känd aspekt på arkeolgiska undersökningar i polarregioner är att gamla stationer, gruvor och körvägar, kan ge basvärden för mätningar av människans påverkan på naturen, exempelvis rubbningar av vegetation, markskador, och inverkan av kemikalier. Även naturliga förändringar kan bättre förstås genom jämförelser med material från 50, 100 eller fler år sedan.

Jardine och Spray skriver om hur historikern kan gå tillväga för att fånga dessa praktiker: "By tracking the local and day-to-day routines of past inquirers, such a history can convey aspects of their lived experience. By studying the means by which they sought to resolve questions, it can reconstruct the range of questions real for them, their 'scenes' of inquiry. By reconstructing changes in investigative practicies and the ways they were brought about, it can explain the formation and dissolution of disciplines."

Eftersom det krävs vissa naturmässiga förutsättningar - äldre och hårdare klippgrund som inte varit alltför utsatt för väder och vind - för att spår av så gamla kulturer skall kunna återfinnas, menar McGhee att de bästa förutsättningarna att finna sådana eventuella lämningar skulle finnas på Svalbards västsida. McGhee uttalar den förhoppningen, att ryska och skandinaviska arkeologer skall intressera sig för hans teori. Hornsund skulle t.ex. kunna vara en lämplig utgångspunkt, tror han själv. Men givetvis utesluter inte hans teorier vare sig andra områden på Svalbard eller andra ögrupper i närheten.

Mot bakgrund av dessa teorier ska en provinventering på västra Svalbard företas för att undersöka om några paleoeskimåiska lämningar kan finnas där. Oavsett hur prövningen av McGhee's teorier utfaller kommer den föreslagna inventeringen att kunna producera ny och förbättrad kunskap om förekomsten av arkeologiska lämningar av olika ålder i de delar av Svalbard som kommer att beröras.

Under en följd av år har föremål från Andrées polarexpedition kommit till museet i Gränna och påfallande ofta kommer människor och meddelar att man varit på Danskön eller Vitön och "hittat" föremål. Ibland har besökare och reseledare skickat fotografier till museet på föremål som återfunnits i den smältande isen och snön. Med den alltmer ökande turismen på Svalbard under de senaste åren har kontakterna ökat. Turistgrupperna gör mer eller mindre regelbundna besök på bland annat Vitön. Denna trafik kommer på sikt att leda till att föremål kommer att försvinna.

Utvecklingen av dessa sedimentära bassänger var till stor del kontrollerad av egenskaperna (sammansättning och struktur) för det underliggande basementet på vilket sedimenten avsattes. Att den hög-arktiska geologin är viktig har erkänts av en av Europas största geovetenskapliga program, EUROPROBE. Det intressanta området sträcker sig från det europeiska till det sibiriska polarområdet, från Svalbard i väst, via Novaja Zemlja och nordligaste Ural, till Tajmyr i öst.

Fältsäsongen 1997 planerar vi fortsatt fältarbete på Prins Karls Forland samt på nordvästra Novaja Zemlja och på Jamalhalvön. De frågeställningar vi nu arbetar med är:

• Barentshavsisens utbredning mot väster under den senaste glaciationscykeln (de senaste 130 000 åren), framför allt under det senaste nedisningsmaximat som inträffade
  ca 20 000-15 000 år före vår tid
• Karahavsområdets glaciationshistoria, d.v.s om nedisningar i Barents hav och Karahavet var i fas samt hur långt mot öster Karahavsisen nådde. Forskningen i Barents- och Karahavet bedrivs i samarbete med forskare från flera länder, främst USA, Ryssland och Norge.