Edens frusna lustgård

I slutet av senaste bloggen skrev jag att det började dra ihop sig vädermässigt. Det var ingen överdrift. På måndagskvällen hade vinden växt till 20 m/s och det var svårt att röra sig ute. Detta kombinerades med snöfall så man bara såg 10 meter framför sig, och iskallt var det! Hela natten flaxade och riste tältet så sömn var uteslutet. Vinden blåste bort all snö, så marken var bar förutom en del drivor i lä av föremål. Man kände sig rätt liten och maktlös inför denna kraft. Jag var förvånad att alla nio tält fortfarande stod när jag vaknade. Solen kom fram och allt var lugnt så att vi kunde sova ut under förmiddagen.

Jag är rädd att jag måste erkänna att det mesta av matlagningen sköts av kvinnan i gruppen, Claudia. Visserligen lagade Thomas och jag pytt i panna en kväll som vi tyckte blev riktigt hyfsad. Den argentinska delen av teamet var nog inte lika imponerad. Så Claudia fortsatte med att laga luncher och middagar - tur är det för hon är riktigt duktig! Det är inte bara mat hon lagar utan också färskt bröd och kakor trollar hon fram under ganska primitiva förhållanden. Nackdelen är att vi ofta är tvungna att ta en siesta efter lunch för att orka med arbetet.

På tisdagen packade vi våra ryggsäckar och vandrade upp genom stratigrafin till platåbergets topp och ”Hotell Marambio”. Det är med blandade känslor man checkar in här. Visst finns det duschar och ett slött internet, men här kryllar det också av människor och området är blåsigt, lerigt och ofta insvept i moln. Så, varför komma hit då? Jo, på andra sidan basen finns de två översta enheterna av den sedimentära lagerföljd vi studerar.

På måndagen packade vi in oss i en Hercules från det argentinska flygvapnet som skulle föra oss första biten av färden mot Antarktis. Vi – det var ett sextiotal forskare, filmare, militärer och två stora lastpallar utrustning. Det var som att trängas i en godsfinka som dessutom luktade gymnastiksal.